Don´t try to fix me i´m not broken

Det finns många som säger att jag bara har ljugit ihop allt som hänt i mitt liv men det är verkligen inte sant. Jag kan säga rätt ut att jag hatar sådana personer. Det fanns ett tag under 2009-2010 då jag bodde på behandlingshemmet i stockholm som jag träffade en man. Som jag ofta bara klev in i bilen med. Jag lätt honom smeka mig där han själv ville. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var obehagligt att sitta där i bilen tillsammans med honom. Efter första gången var jag liksom rädd för att säga att jag inte ville träffa honom fler gånger. Jag var rädd för vad han skulle ha gjort om jag sa att jag inte ville träffa honom fler gånger än den första. Varje gång jag träffade honom var jag rädd att personalen på behandlingshemmet skulle få reda på vad jag höll på med. Jag tittade mig ofta omkring innan jag klev in i bilen för att kontrollera att ingen jag visste vem det var eller så var i närheten och såg att jag klev in i bilen till mannen. Varje gång efteråt då jag kom tillbaka till behandlingshemmet så försökte jag dölja mina känslor oftast gick jag direkt in på mitt rum och skrev dikter eller nått samtidigt som jag grät. Jag skrev mycket om det. Jag kunde inte säga någonting om det till nån. Jag har fortfarande inte berättat detta för någon. Det blir första gången någon får reda på det. Jag har inget minne av hur många gånger jag träffade honom. Det enda jag minns var att jag bara ville gå under jorden och inte vara där medans han höll på att smeka mig och så. Efter vissa gånger då jag träffat honom så skedde vissa av mina självmordsförsök. Självmordsförsöken kommer jag berätta om någon annan gång. Jag gråter som fan nu då jag sitter här och skriver om detta. Jag kan fortfarande än idag inte förstå varför jag inget kunde säga åt honom. 

 

// Krisa